~I'm falling apart~
Jag vet seriöst inte om jag orkar mera, jag orkar inte kämpa för varje andetag jag tar. varje steg jag tar, varje andetag jag tar måste jag kämpa för. Jag skakar. Jag lider, men ingen vill hjälpa mig. Inte ens Gud hör när jag skriker på hjälp. Hjälp mig, snälla gode Gud. Jag ber dig! Jag orkar snart inte längre. Orkar inte med alla spydiga kommentarer. Vissa säger att dom mår dåligt för att få uppmärksamhet. Dom kanske mår dåligt dom med, men man ska inte hitta på en massa saker. För så här känns det att må dåligt. Iallafall för mig.
Man känner sig ensam, allt är bara svart. Ingenting är sig likt, som förr. När man var liten, och kunde skratta och vara glad. Fast på riktigt. För nu så måste jag fejka mig igenom livet. För annars blir jag kallad för bebis, gnällig och såna saker. och det gör så att jag mår ännu mer dåligt. Och då känns det som om det är mitt fel att jag mår så, för tänk om jag inte hade gråtit i skolan som exempel. Då kanske dom inte hade kallat mig för bebis och gnällig osv. Man känner sig ännu mer övergiven. Människor som man trodde att man kunde lita på, kan man inte lita på. För dom säger "Men herre gud, vad är det som har hänt gumman? Jag finns om du vill prata. Okej?<3 Puss, jag älskar dig." eller nånting sånt. Men sen när man kanske vill prata ut och tömma alla mörka tankar, så lyssnar inte den personen eller så börjar han/hon att prata om nånting helt annant. Typ som "vet du vad? Han gillar mig." Och sånt stör mig. Jag menar jag lyssnar noga när dom pratar, jag kanske inte direkt kan hjälpa dom men jag lyssnar iallafall på vad dom har att säga. Istället för att byta samtals ämne helt totalt.
Jag säger inte att jag kan direkt hjälpa dom, med alla deras problem. Men jag säger att om dom tycker att det känns bättre över att bara prata ut och tömma på dom mörka tankarna, så ställer jag gärna upp.
För jag ställer upp för en vän, jag är en äkta vän. Tycker iallafall jag. Jag ställer upp för mina kompisar.
Men när man ändå mår dåligt så uttrycker inte alla det på samma sätt, endel kanske gråter, skär sig, slår sig själv, skriker eller vad som helst. Endel av dom sakerna är bra. Som att skrika, bara skrika av sig. Det kan faktiskt hjälpa. Så pröva det. Snälla, istället för att ta till andra metoder.
Vartenda litet ord, eller en sne blick från någon kan göra en så liten. och gör så att man känner sig helt fucking värdelös. Dom spottar på en, och trampar på en.
Men när jag skriker på hjälp, så kommer ingen. Då när jag behöver dom som mest. Det känns iallafall så. Men jag vet att mina äkta kompisar ställer upp för mig, men jag måste bara ta reda på vilka dom riktiga kompisarna är för mig.
Jag älskar er alla som bryr sig men ni andra kan knulla sig upp och ner. Min familj, vänner dom äkta vännerna, iallafall dom som jag vet nu är mina äkta vänner... tror jag. :3 Det är dom nära och kära som gör att jag finns vid liv, att jag finns kvar i detta helvete. Och tack för det, tror jag. Ibland kan mitt liv kännas helt värdelöst och helt fucked up och shit, men ibland bara ibland så finns det dagar då jag faktiskt ler. På riktigt, och då fejkar jag inte. Fast det är sällan. D: Ibland eller för det mesta så frågar jag mig själv "Varför ska jag leva? Vad är meningen med livet egentligen?". Men jag har inte hittat dom rätta svaren än.Jag letar efter dom i detta mörker. Men när svaren kommit fram så blir det ljust igen som solen. Och den dagen önska jag var här just här och nu. Eller bara den kommer någon dag, och jag inte missar den underbara dag.
För då kanske allt blir bra, eller? Snälla, låt mig må bra för en gångs skull. Jag vill inte känna, ångest, smärta, tårarna faller ner för min kind och snart blir dom till blod. Eller så finns dom inte kvar alls, för mina tårar är för många och har förvandlats till blod. och det kan ingen absolut ingen ändra på. :3
"Jag vill inte längre känna mig ensam och övergiven. Känna ångest varje dag. Tänka så mycket över om jag överlever en fucking dag till i detta helvete. Är jag värd att leva? Snälla, få min önskan att gå igenom."
Min önskan: Att jag och alla andra ensamma där ute ska må bra, och kunna vara glada tillsammans.
Ps;Alla har rätt att må bra och vara lyckliga, ingen ska behöva må, rent och sagt SKIT. Det borde vara en lag på det! För ingen ska behöva lida i helvetet och av dess svarta krafter.
"Hoppas du inte mobbar någon efter det du läst."
"Ta vara på dagen, för man vet aldrig vad som inträffar dagen där på."
Man känner sig ensam, allt är bara svart. Ingenting är sig likt, som förr. När man var liten, och kunde skratta och vara glad. Fast på riktigt. För nu så måste jag fejka mig igenom livet. För annars blir jag kallad för bebis, gnällig och såna saker. och det gör så att jag mår ännu mer dåligt. Och då känns det som om det är mitt fel att jag mår så, för tänk om jag inte hade gråtit i skolan som exempel. Då kanske dom inte hade kallat mig för bebis och gnällig osv. Man känner sig ännu mer övergiven. Människor som man trodde att man kunde lita på, kan man inte lita på. För dom säger "Men herre gud, vad är det som har hänt gumman? Jag finns om du vill prata. Okej?<3 Puss, jag älskar dig." eller nånting sånt. Men sen när man kanske vill prata ut och tömma alla mörka tankar, så lyssnar inte den personen eller så börjar han/hon att prata om nånting helt annant. Typ som "vet du vad? Han gillar mig." Och sånt stör mig. Jag menar jag lyssnar noga när dom pratar, jag kanske inte direkt kan hjälpa dom men jag lyssnar iallafall på vad dom har att säga. Istället för att byta samtals ämne helt totalt.
Jag säger inte att jag kan direkt hjälpa dom, med alla deras problem. Men jag säger att om dom tycker att det känns bättre över att bara prata ut och tömma på dom mörka tankarna, så ställer jag gärna upp.
För jag ställer upp för en vän, jag är en äkta vän. Tycker iallafall jag. Jag ställer upp för mina kompisar.
Men när man ändå mår dåligt så uttrycker inte alla det på samma sätt, endel kanske gråter, skär sig, slår sig själv, skriker eller vad som helst. Endel av dom sakerna är bra. Som att skrika, bara skrika av sig. Det kan faktiskt hjälpa. Så pröva det. Snälla, istället för att ta till andra metoder.
Vartenda litet ord, eller en sne blick från någon kan göra en så liten. och gör så att man känner sig helt fucking värdelös. Dom spottar på en, och trampar på en.
Men när jag skriker på hjälp, så kommer ingen. Då när jag behöver dom som mest. Det känns iallafall så. Men jag vet att mina äkta kompisar ställer upp för mig, men jag måste bara ta reda på vilka dom riktiga kompisarna är för mig.
Jag älskar er alla som bryr sig men ni andra kan knulla sig upp och ner. Min familj, vänner dom äkta vännerna, iallafall dom som jag vet nu är mina äkta vänner... tror jag. :3 Det är dom nära och kära som gör att jag finns vid liv, att jag finns kvar i detta helvete. Och tack för det, tror jag. Ibland kan mitt liv kännas helt värdelöst och helt fucked up och shit, men ibland bara ibland så finns det dagar då jag faktiskt ler. På riktigt, och då fejkar jag inte. Fast det är sällan. D: Ibland eller för det mesta så frågar jag mig själv "Varför ska jag leva? Vad är meningen med livet egentligen?". Men jag har inte hittat dom rätta svaren än.Jag letar efter dom i detta mörker. Men när svaren kommit fram så blir det ljust igen som solen. Och den dagen önska jag var här just här och nu. Eller bara den kommer någon dag, och jag inte missar den underbara dag.
För då kanske allt blir bra, eller? Snälla, låt mig må bra för en gångs skull. Jag vill inte känna, ångest, smärta, tårarna faller ner för min kind och snart blir dom till blod. Eller så finns dom inte kvar alls, för mina tårar är för många och har förvandlats till blod. och det kan ingen absolut ingen ändra på. :3
"Jag vill inte längre känna mig ensam och övergiven. Känna ångest varje dag. Tänka så mycket över om jag överlever en fucking dag till i detta helvete. Är jag värd att leva? Snälla, få min önskan att gå igenom."
Min önskan: Att jag och alla andra ensamma där ute ska må bra, och kunna vara glada tillsammans.
Ps;Alla har rätt att må bra och vara lyckliga, ingen ska behöva må, rent och sagt SKIT. Det borde vara en lag på det! För ingen ska behöva lida i helvetet och av dess svarta krafter.
"Hoppas du inte mobbar någon efter det du läst."
"Ta vara på dagen, för man vet aldrig vad som inträffar dagen där på."
Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till längre.
Hur fan hamnade jag här?
Vill bara vända om, och ta den andra vägen.
Denna väg leder mot mörkret.
Men jag kan ju inte bara glömma allt som har hänt?
Omöjligt.
Vill bara vända om, och ta den andra vägen.
Denna väg leder mot mörkret.
Men jag kan ju inte bara glömma allt som har hänt?
Omöjligt.
Kommentarer
Trackback
