This is me, deal with it.

Hallå, ni vet det där programmet som Jerry Springer håller i, då folk bråkar osv?
Alltså, jag kollade på det idag och då var det en svart kille som var rasist. Och typ "Jag ska gå med i KKK - Ku Klux Klan - som hatar negrer!" Jag typ "Men jaaa, har du ingen spegel hemma eller?". Och det roliga var att han har en fru och 5 barn, sen kom frun in och började slå honom, hahaha. Då började jag skratta.
"Svarta människor bara förstör, och står runt ett gatuhörn och skjuter folk."
-Den Störda Svarta Killen (haha?)
Jag menar, det roliga var att han var svart själv och rasist. Lite konstigt, men ja.
Och han tror att han ska få gå med i KKK föreningen, pfft, dom kommer hänga honom upp och ner.

Okej, jag kanske har förändrats. Men inte på det sättet du tycker. Jag har förändrats i stilen, musik smak, men inte sättet jag är fortfarande jag. Och ingen annan, det kanske inte du förststår men det gör mina riktiga kompisar. :D
Jag kanske har börjat lyssnat på screamo, rock, metall och lyssnar inte direkt så mycket på techno längre eller sån musik. Men jag är fortfarande samma människa. Och jag vill att ni ska acceptera mig för den jag är. Och inte för den ni vill att jag ska vara.
Jag vet inte rikgtigt själv vem jag är, det tror jag inte att alla tonåringar gör heller. Men jag har varit lite punk tjej en gång i tiden, fjortis och nu är jag det här...
Men jag är fortfarande gamla Nattha som är högljud, flummig, sjukaste humorn, lite perves humor alltså xD, accepterar alla för hur dom klär sig, lyssnar på för musik osv.
Jag vill veta vem jag "är". Om jag är fjortis, punkare, rockare, emo eller vad man nu kan vara. Och låt mig få ta reda på vem jag är. Jag kanske är "emo" vem vet? Men låt mig få hitta det svaret först innan ni hoppar på mig och skriker "jävla emo, gå och skär dig.".
Ok?
Då blir jag glad.
Och låt mig bli det?
Bara för att man inte klär sig som alla andra, så är man fortfarande en människa med känslor och tankar. En människa som andas som alla andra gör. Låt alla vara sig själva, dom som klär sig lite wierd-konstigt-happy klädd. Kanske tycker att ni andra klär er konstigt. Men det tycker inte ni efter som att det är just "ni" som klär er så. :D
"Låt alla vara den människa den är, så blir alla glada och nöjda." :D

Varför måste man vara smal för att alla ska acceptera än? Måste man ha just dom där kläderna för att bli accepterad? Måste man vara snygg, perfekt och allt den där skiten för att någon ska acceptera än?
Nej det måste man inte... egentligen. Men nu är samhället så jävla utseende fixerat och det hatar jag som fan. Det är bara en massa bullshit. Man måste vara smal, ha just dom där kläderna, vara kaxig, perfekt för att få kompisarna att acceptera än. Men om dom accepterar än DÅ, så accepterar dom inte än för dom vi egentligen är utan för någon annan som dom vill att man ska vara. Och det är inte schyst. Då blir alla som "kopior", varför inte bara låta alla vara "sig själva"? Då skulle det vara mycket roligare också. :D

Vissa säger att dom mår dåligt för att få uppmärksamhet. Dom kanske mår dåligt dom med, men man ska inte hitta på en massa saker. För så här känns det att må dåligt. Iallafall för mig.

Man känner sig ensam, allt är bara svart. Ingenting är sig likt, som förr. När man var liten, och kunde skratta och vara glad. Fast på riktigt. För nu så måste jag fejka mig igenom livet. För annars blir jag kallad för bebis, gnällig och såna saker. och det gör så att jag mår ännu mer dåligt. Och då känns det som om det är mitt fel att jag mår så, för tänk om jag inte hade gråtit i skolan som exempel. Då kanske dom inte hade kallat mig för bebis och gnällig osv. Man känner sig ännu mer övergiven. Människor som man trodde att man kunde lita på, kan man inte lita på. För dom säger "Men herre gud, vad är det som har hänt gumman? Jag finns om du vill prata. Okej?<3 Puss, jag älskar dig." eller nånting sånt. Men sen när man kanske vill prata ut och tömma alla mörka tankar, så lyssnar inte den personen eller så börjar han/hon att prata om nånting helt annant. Typ som "vet du vad? Han gillar mig." Och sånt stör mig. Jag menar jag lyssnar noga när dom pratar, jag kanske inte direkt kan hjälpa dom men jag lyssnar iallafall på vad dom har att säga. Istället för att byta samtals ämne helt totalt.
Jag säger inte att jag kan direkt hjälpa dom, med alla deras problem. Men jag säger att om dom tycker att det känns bättre över att bara prata ut och tömma på dom mörka tankarna, så ställer jag gärna upp.
För jag ställer upp för en vän, jag är en äkta vän. Tycker iallafall jag. Jag ställer upp för mina kompisar.
Men när man ändå mår dåligt så uttrycker inte alla det på samma sätt, endel kanske gråter, skär sig, slår sig själv, skriker eller vad som helst. Endel av dom sakerna är bra. Som att skrika, bara skrika av sig. Det kan faktiskt hjälpa. Så pröva det. Snälla, istället för att ta till andra metoder.
Vartenda litet ord, eller en sne blick från någon kan göra en så liten. och gör så att man känner sig helt fucking värdelös. Dom spottar på en, och trampar på en.
Men när jag skriker på hjälp, så kommer ingen. Då när jag behöver dom som mest. Det känns iallafall så. Men jag vet att mina äkta kompisar ställer upp för mig, men jag måste bara ta reda på vilka dom riktiga kompisarna är för mig.
Jag älskar er alla som bryr sig men ni andra kan knulla sig upp och ner. Min familj, vänner dom äkta vännerna, iallafall dom som jag vet nu är mina äkta vänner... tror jag. :3 Det är dom nära och kära som gör att jag finns vid liv, att jag finns kvar i detta helvete. Och tack för det, tror jag. Ibland kan mitt liv kännas helt värdelöst och helt fucked up och shit, men ibland bara ibland så finns det dagar då jag faktiskt ler. På riktigt, och då fejkar jag inte. Fast det är sällan. D: Ibland eller för det mesta så frågar jag mig själv "Varför ska jag leva? Vad är meningen med livet egentligen?". Men jag har inte hittat dom rätta svaren än.Jag letar efter dom i detta mörker. Men när svaren kommit fram så blir det ljust igen som solen. Och den dagen önska jag var här just här och nu. Eller bara den kommer någon dag, och jag inte missar den underbara dag.
För då kanske allt blir bra, eller? Snälla, låt mig må bra för en gångs skull. Jag vill inte känna, ångest, smärta, tårarna faller ner för min kind och snart blir dom till blod. Eller så finns dom inte kvar alls, för mina tårar är för många och har förvandlats till blod. och det kan ingen absolut ingen ändra på. :3
"Jag vill inte längre känna mig ensam och övergiven. Känna ångest varje dag. Tänka så mycket över om jag överlever en fucking dag till i detta helvete. Är jag värd att leva? Snälla, få min önskan att gå igenom."
Min önskan: Att jag och alla andra ensamma där ute ska må bra, och kunna vara glada tillsammans.

Ps;Alla har rätt att må bra och vara lyckliga, ingen ska behöva må, rent och sagt SKIT. Det borde vara en lag på det! För ingen ska behöva lida i helvetet och av dess svarta krafter.


"Hoppas du inte mobbar någon efter det du läst."

"Ta vara på dagen, för man vet aldrig vad som inträffar dagen där på."